Det känns som om jag sitter lite för mycket till vardags? Nog med att jag inte sover… men jag måste börja röra på mig. Leta rätt på en hobby? Det här med att dega kommer aldrig hålla i längden. Dessutom börjar jag få allvarligt ont i svanken (där mitt ryggskott en gång hade effekt) och DET är inget bra tecken alls. Jag är mest rädd för att ”förlora” känseln där bak, eftersom det går åt energi och ofta glömmer jag bort tiden. Men eftersom jag står i depressiva tider för tillfället blir det att jag… går neråt? Inte alls mycket jag ser i ljusa nyanser – men det går väl över? Allting kommer gå över? ”Invänta bättre tider” som dom säger. Och jag upptäckte nyss att… trösta sig själv är en jävligt misslyckad idé.

Jag borde bygga upp en ”måste göra”-lista där det ingår att faktiskt GÖRA NÅGOT. Nytta helst, men egentligen… vad som helst är ju tillräckligt bra? Framöver lär jag få prova på hemmafru-rollen: hoppas bara det inte påverkar min personlighet i övrigt. Att jag blir matgalen eller en sådan där som alltid måste ha rent till max i varje hörn, eller förvandlas till ett freak som tvättar kläder varannan dag! Å andra sidan kommer jag få diska (alltså inte använda diskmaskinen) och typ… baka kanske? Dammsuga! Tur att det finns några fördelar i alla fall. Och så fort kylan trampat ner lite kommer jag återgå till simningen tänkte jag samt påbörja eventuell träning i ryggen. Dock kräver även det en del motivation.

Ännu en måndag… jag menar tisdag som jag kunde haft sovmorgon. Möttes av en lapp på dörren där det stod… eller inte stod mitt namn på – vilket betyder att ingen närvaro tydligen tas för lektionen. Jag som inte sov någonting alls i natt. Bestämde mig för att inte göra det bara. Glappade igenom ”From Hell”, en film uppskriven på en lista där en massa andra filmer ingår: som jag ska se. Jag spolade igenom ett antal scener eftersom jag hade svårt att begripa mig på handlingen en aning – så den hamnade i lågt värde i mitt tycke (tyvärr Lollo: Depp’an gjorde den inte bättre). Resten av natten bestod av jordnötter och te. Och så lite webcam-party med Mersa. Det känns som om den här dagen blir en lång en…

Min mamma fick sin kallelse för operation igår. Den ska, enligt pappret, gå igenom den tionde mars – alltså om drygt en månad. Jag känner mig stressad över det. Mindre orolig, men stressad. I minst en månad kommer hon ligga inne… tydligen vilket betyder press på mig, plus allting annat vid sidan av. Det andra värsta är att jag lär inte åka till sjukhuset eller vara på plats där, så jag kommer nog inte träffa henne under all denna tid. Står helt enkelt inte ut med den bilden framför mig. Som en högra hand hoppas jag farmor kommer ställa upp… annars vet jag inte hur det kommer att gå.

Operationen kommer omfatta hjärtat. Hon är tydligen född utan en fjärde klaff i systemet. I somras reagerade en mängd äldre människor på hennes ben och fötter, över hur dom såg ut och att det var något dåligt tecken för en kvinna i hennes ålder. Genom sommaren och en bit inpå hösten fick hon plötsliga andningsproblem och kunde knappt gå uppför en trappa normalt. Hon gick och kollade upp sig (i smyg) och dom klargjorde att hennes blodcirkulation forsade felaktigt. Men eftersom hennes blodtryck i perioder låg instabil fick hon recept på läkemedel för att komma ner i rätt grad inför operation – det dom alltså rekommenderade. Nu har veckor passerat och hon har förändrats oerhört (som jag nämnt)… Jag har inga tankar kring detta dock – vill bara att tiden ska spolas framåt ungefär. Jag tror jag har drabbats av en depression: inte till skada men jag känner mig tyngre i hjärnan?

Någon dag innan helgen fick min farmor i sig dubbel dos av sina läkemedel. Det blev en jordbävning som varken hon eller jag lär glömma. Förjävligt. Dagar innan hade hon fått byta ut vissa tabletter till högre, respektive lägre doser (beroende på vad dom angrep). Men hon hade alltså inte fått fullkomligt klart för sig att dom ”nya” skulle ersättas med dom gamla pillren. Emellanåt hade hon gått och hämtat upp medlen på Apoteket precis som vanligt och sorterat ut dom efter hur många per dag hon skulle ta osv. Jag höll på och gå i taket av oro. Är det någonting hon faktiskt kan: så är det att hålla rätt på måtten och mängden av sina droger. Visst, hon blir sjuttio nästa år och hon slukar över tio tabletter dagligen redan nu och har gjort det i flera år – men hon är inte oansvarig eller dum. Tur var att hon inte hamnade på akuten den natten, hon fick (bara) stå ut med en blödning.

På… inte alls många dagar nu har jag, över pappas konto, handlat två prylar på Tradera. Ett nytt tangentbord eller tangentplatta till min ”skadade” MINI (bärbara dator) som jag aldrig lyckades laga helt. Och en äldre modell på en proffsig Canon-kamera som pappa tyckte verkade utsökt – det sistnämda slipper jag betala ett öre för, men dessvärre får jag stå för reparationen av datorn… som jag kunnat slippa också… egentligen. Men ibland blir det som det blir. För februari måste jag alltså lägga undan ett par hundra för laptopen, vilket betyder inget mer slösande månaden ut. Jag kan åtminstone nöja mig med att busskortet samt mobilpengarna är på plats. Jag som hade planerat mer inför februari…

Jag är så förbannat trött på vår lokaltrafik i Östergötland. Nu är det meningen att jag ska låta riktigt less och förbannad. För det första, vems idé var det egentligen att ”förbjuda” kontanter på bussen eller ens påfyllning av korten? Vem fan vill ha onödigt biljettkrångel i trafiken för det andra? Varför lägga ner så stora summor pengar på biogas om inte ens maskinerna PÅ bussarna fungerar korrekt? Vad är poängen med alla olika resekort? Alla ändringar i busslinjerna som dom tror gör allting så mycket effektivare har bara skapat förvirring och irritation. Och det blir bara sämre.

Det jag fick stå ut med idag var… katastrof. Jag som åker buss bra sällan också. Tidtabellerna står still och skiftar lika ofta som min spelare byter låt. Vädret är ett rent helvete och folket samt stressen bara ökar. Andra bussar av olika slag (länsbussar, dom som åker ut från själva kommunen) åker in flera stycken av samma linje, i stället för tvärtom (alltså stadsbussarna)? Min buss anländer tjugofyra minuter för sent. Halvvägs på den linjen som jag stiger på ”kommer dom på” att ytterligare en buss behövs och den dyker snarast upp bakom den som jag befinner mig på. När dom allra flesta trafikanter gått av går ”min” buss över till ”ej i trafik” och den bakom tar över. Jag är framme efter drygt en timme, via en statsbuss.

Och dom frågar sig varför färre åker kollektivt inom det här länet? [*gissa tre gånger*]

Snart är det februari. Jag gillar och njuter till tanken av att januari ”dör” om bara några dagar. Det första eventet i februari är som vanligt och såklart pappas födelsedag. Tänkte på det lite igår och jag saknar inspiration totalt för att göra något. Jag önskar jag kunde ge honom så jävla mycket. Och det lär jag kunna, en dag. En födelsedag framöver. En annan sak jag förknippar med februari är… inte alla hjärtans dag, men sportlovet. En veckas lov liksom? En tredje sak är lite mer av ett ”att göra”. Den 19:e februari är det ett år sedan paret jag bodde hos under praktiken, förlovade sig och då har jag tänkt trixa ihop någonting fint att skicka upp. För övrigt ligger det ett par födelsedagar till genom månaden och förhoppningsvis lite stabilare lägen eller vad man ska säga, för min egen del mestadels.

Jag gillar det här med chat på facebook. Det är effektivt som fan (enligt mig) eftersom jag brukar ”välja” ut folk att ha på msn. Så här slipper man ju det beslutet. Stort plus!

Jag blir mer och mer förvånad över hur en dag swishar förbi precis lika fort som en timme numera, till skillnad från exempelvis förr. 2010 har hittills gett mycket bra, men likaså jävligt mycket komplikationer och problem – som jag verkligen inte var beredd på. Mitt nyår blev som aldrig förr (= obeskrivligt lyckat och säkert det bästa i mitt liv). Jag kunde verkligen inte ha hoppats på bättre. Så här i efterhand känns det så oerhört långt borta, men jag är så glad över att det sitter i minnet! Och alla bilder såklart. Så sjukt nöjd att jag för en gångs skull tog mitt alldeles egna initiativ till att göra något annat. Ett eget val och det var nog det som gjorde att allting slutade lyckat. Jullovet liksom.

När jag sedan kom hem hade det skett förändringar. Inte till utseendet så mycket, mer inom kommunikationen typ. Jag trodde aldrig min mammas tabletter skulle ge någon effekt… alls faktiskt. Och jag som var in på processen till nästa steg (ni kan ju tänka er vad det handlar om) vändes upp och ner totalt efter att jag kom hem. Min mamma har blivit ovanligt mycket gladare samt piggare och det förekommer inte alls mycket nervositet eller gräl emellan. Aldrig har det funnits en strålning eller till och med rakt igenom den karaktären, men den verkar har bringat liv i henne eller något… konstig känsla, men jag mår bra av det. Och hon verkar också må bra av det.

Vad gäller skolan ligger det redan nu inte alls bra till. Jag har säkert tusen saker hängandes efter mig och jag bara flyr från varje moment ungefär. Tanken av att studenten närmar sig förvärrar bara saker. Jag blir bara mer stressad och ytterligare okoncentrerad… omotiverad och bara less på det allra mesta. Men jag tänker hur som helst inte ge upp. Utan jag tänker ta studenten och åka på semester, tillbringa så mycket tid och sommar som möjliga med Mersa i Bosnien och bara njuta av livet.

Jag är så jävla stolt över mig. Alltså jag har sett en massa filmer på senare tid att jag förvånar mig själv. Ingenting i stil med det här ”maratonet” har förekommit under [säkert] dom senaste tio åren…? Jag är och har mestadels alltid varit ett ”tvserie-freak” för övrigt. Valde alltid att glo på Förhäxad eller Baywatch i stället för fredagsfilmen på TV exempelvis. Älskar mina ”nya” filmnätter!

Jag fullkomligt älskar att hänga med bosniska typer, oavsett om det är diverse communitys eller bara msn. Till och med verkligheten knäcker det regulara. Tror aldrig jag lagt ner mer tid till det än vad jag gör för tillfället. Det ger mig positiv energi! Idag ska jag träffa Samir.

Efter att ha hållit mig inomhus i en vecka i streck eller kanske mer – fick jag världens chock när jag gick ut riktigt tidigt i morse. Vitt och kyligt, snö? Jag skulle ha varit i skolan idag som vanligt, men ångrade mig precis när pappa skjutsat dit mig. Fortsatte mot väntsalen nere vid bussterminalen och hängde där ett bra tag. Oerhört onödigt, jag vet. Köpte mig en enkelbiljett och fick automatiskt transport hem till farmor. Och där tillbringade jag min dag med historia mestadels. Det var jobbigt, men eftersom provet gick galant tycker jag nu i efterhand att det var värt 6timmars läsning!

I morgon är det avslutning, och dom har [äntligen] gett oss elever en väl behövd sovmorgon. Åtminstone en timme extra, om ingenting annat. För mig blir det alltför tidigt att dyka upp redan vid halv åtta när allting börjar två timmar senare, därför får jag ingen skjuts… det betyder att jag antingen tvingas gå eller tvingas avböja. Ser inte fram emot det så pass, men jag vill egentligen inte missa avslutningen eftersom det trots allt är min sista. Och så ser jag fram en tur på stan med Justine om så blir!

Fick skjuts av pappa som vanligt i morse, till skolan – men jag vandrade förbi och vidare till biblioteket istället. Det var nästan som planerat. Jag kan inte vistas i skolan helt enkelt. Blir alldeles för jobbigt, i alla fall vad gäller den här veckan rent allmänt. Så oerhört frustrerande, och jag har tio ton med arbete att komplettera samt lämna in. Är det inte prov i geografi är det inlämning i engelskan men är det inte det lär det säkert vara något arbete i historian? En redovisning säkert, av något slag. Tätt med det måste också mitt PA (projektarbete) börja avrunda – måste besluta vad som ska göras och vad som ska lämnas kvar osv. Måste börja tänka månader i veckor snart ju för att planera tiden bättre?

Biblioteket har jag aldrig gillat och gör det dessvärre inte fortfarande. Det känns inte bra alls att sitta här, men för tillfället har jag ingen annanstans att ta vägen. Har heller ingen tillräcklig koncentration för att läsa varken mina lånade eller andra böcker omkring (eftersom jag inte fått någon sömn alls). Jag lär garanterat sova fram till kvällen om jag lyckas somna direkt vid tolvtiden – hoppas även att Rederiet hinner ladda klart fullt ut under tiden. Sedan blir det helg förhoppningsvis?

Jag blir tokig. Och jag blir så irriterad. Varför går inte mitt ont över i vänstra foten för (det har gått mer än en vecka)? Varför kan inte min mamma bara lägga av att höra av sig till mig? Fattar inte pappa hur jag mår? Varför vill inte brorsan ”hänga” med mig bara för att – måste det finnas en jävla anledning? Är det ingen som förstår hur jag mår? Kan aldrig farmor sluta tjata om svarta människor? Måste Rederiet vara slut om exakt två säsonger? Varför kan inte mitt samvete bara bränna sönder? Varför ljuger folk hela tiden? Varför kan det inte bara bli 23 december nu så jag kan komma härifrån?