Och nu när det inte blev en komplett utbildning på universitetet har jag valt att dela upp min ”framtid” och plugga på distans, i alla fall denna termin. Funderade, och funderar fortfarande på att skaffa jobb? Antingen vid sidan av eller deltid bara för att skaffa mig någon extra sysselsättning samt tjäna pengar. Det skulle underlätta mycket och kanske ge meriter för vidare arbete. Jag vet inte om skolan lär fortsätta under nästa termin, det återstår att se. Vad jag vet är att jag för tillfället har rätt på bidrag för mina fristående kurser och att jag har viss möjlighet till jobb. Men vad jag ville säga är att jag utnyttjar mycket tid till allt arbete som ska göras än vad jag slöar mig faktiskt. Så… det där testet kanske hade rätt trots allt? Förresten så lever jag hemma och betalar i princip ingenting (förutom min egna telefonräkning) – det är ju alltid bra för gratis är gott, så länge jag undviker lån och annat bundet till pengar.

”Barn får inte vara en handelsvara”. Det finns en metod som gör det möjligt för par, utan barn, att få barn – genom att bli surrogatföräldrar. Samtidigt att någon annan bär på ett barn, som sedan ska ”ges vidare”. Vissa kallade det prostitution, andra tyckte det var slaveri. Dom referade mycket till Indien, om hur kvinnor där tjänar pengar på den här verksamheten och hur barnen, mer eller mindre, används på ett dåligt sätt. Ämnet i sig är väldigt känsligt, enligt mig och jag tycker det är lite blandat. Tjänar man pengar på det är det ju en typ av prostitution och förblir det något typ av tvång är det ju slaveri det handlar om. Dessvärre är det här alternativet med surrogat det enda aktuella för homosexuella par. Att en kvinna på ett eller annat sätt ”ger” ut sin livmoder. Vissa av deltagarna tyckte det är samma sak som att donera vilket organ som helst?  Livmodern är ju trots allt det som skiljer könen åt i förhållande till en graviditet? Vad säger ni?

Det här måste vara den enda bilden på mig och brorsan som faktiskt inte blev suddig. Minns den här dagen så jävla bra också. Vi var så spända på väg till Travnik. Där skulle vi möta upp min pojkvän och tillsammans skulle vi till Vitez en sväng. Det slutade med att vi åkte vidare till Zenica (bara för att det var sista dagen innan hemresan) och slutligen tillbaka hem, till Donji Vakuf. Den dagen, från och till, är värd guld… och mer.

Övrigt står ganska still, bor hemma… vill flytta, men det känns inte värt för framtiden med ekonomin framför allt, men om jag lyckats hämta mig mer information och hjälp kanske det blir av trots allt? Vill egentligen bara ha lite frihet och eget… och min farmor tillbaka. Hon kommer inte hem förrän oktober. Jag fyller nitton snart förresten.

Jag har bundit mig till en person, seriöst och till och med mer än seriöst är det – vilket jag faktiskt inte ens anade för sju, snart åtta månader sedan då vi tog kontakt med varandra över nätet. Egentligen är inte min själ för seriösa förhållanden, men för mig existerar inte mycket bra folk i världen och därför har jag bestämt mig för att försöka. Hela sommaren har inte varit rak i sig mellan oss men det har jag heller aldrig räknat med. Jag kan vara jävligt svår om man befinner sig i min omgivning under en längre tid och det är just därför jag egentligen inte är för intima relationer, varken vänskap eller kärlek. Men som sagt, i mitt liv har jag sällan haft bra människor och inte tala om fantastiska människor och därför vill jag lägga energi på att få detta att funka, oavsett distansen. Jag är egentligen bara lycklig över att denne står ut med mig.

- Jag har inte gråtit på bra länge och framför allt inte efter en viss person. Jag har lust och prova på alla olika typer av smärta, ja, bara för att jämföra? Har lust att prova bränna mig eller klippa i skinnet? Bara för att bekräfta om det gör mer ont än vad (mitt) hjärtat klarar av? Vill bara gråta ihjäl och kasta ut allt egentligen… mitt ansikte har stelnat och mina lungor vill inte återställa sig. Man kan nästan tolka detta som en typ av våld? Jag som velat ha den här relationen och som verkligen försökt för att driva den mot bästa möjliga. Det lönar sig för fan inte och vara bra i den här världen? Ingen minns bra människor.

Jag känner mig så jävla stolt över mig själv. Har ordnat med så himla mycket på egen hand sedan jag bestämt min semester: bankkort, pass, pengar och snart: studenten. Vilket år, eller vilken termin det har varit. Kan inte fatta att mitt liv kommer se annorlunda ut om bara några månader? Allting (förutom vissa relationer) känns så otroligt bra just nu – hoppas bara dom det mesta stannar som dom redan är. Nu är det inte alls mycket kvar.

Även om det inte räknas som ett problem egentligen eller någon form av sjukdom är det ändå återkommande och minst lika jobbigt att hantera eller som jag oftare gör: undvika det så gott som. Vad gäller händerna och dess reaktioner under vinterperioden använder jag vantar nästan 24/7 för att hindra vind och kyla från att tränga igenom min hud och därmed ”utveckla” bakterier. Fast den andra riktigt känsliga jag går och bär på är den jag ramlat i nu. Tar kål på mina inre kanaler…