Det känns som om jag sitter lite för mycket till vardags? Nog med att jag inte sover… men jag måste börja röra på mig. Leta rätt på en hobby? Det här med att dega kommer aldrig hålla i längden. Dessutom börjar jag få allvarligt ont i svanken (där mitt ryggskott en gång hade effekt) och DET är inget bra tecken alls. Jag är mest rädd för att ”förlora” känseln där bak, eftersom det går åt energi och ofta glömmer jag bort tiden. Men eftersom jag står i depressiva tider för tillfället blir det att jag… går neråt? Inte alls mycket jag ser i ljusa nyanser – men det går väl över? Allting kommer gå över? ”Invänta bättre tider” som dom säger. Och jag upptäckte nyss att… trösta sig själv är en jävligt misslyckad idé.

Jag borde bygga upp en ”måste göra”-lista där det ingår att faktiskt GÖRA NÅGOT. Nytta helst, men egentligen… vad som helst är ju tillräckligt bra? Framöver lär jag få prova på hemmafru-rollen: hoppas bara det inte påverkar min personlighet i övrigt. Att jag blir matgalen eller en sådan där som alltid måste ha rent till max i varje hörn, eller förvandlas till ett freak som tvättar kläder varannan dag! Å andra sidan kommer jag få diska (alltså inte använda diskmaskinen) och typ… baka kanske? Dammsuga! Tur att det finns några fördelar i alla fall. Och så fort kylan trampat ner lite kommer jag återgå till simningen tänkte jag samt påbörja eventuell träning i ryggen. Dock kräver även det en del motivation.

Ännu en måndag… jag menar tisdag som jag kunde haft sovmorgon. Möttes av en lapp på dörren där det stod… eller inte stod mitt namn på – vilket betyder att ingen närvaro tydligen tas för lektionen. Jag som inte sov någonting alls i natt. Bestämde mig för att inte göra det bara. Glappade igenom ”From Hell”, en film uppskriven på en lista där en massa andra filmer ingår: som jag ska se. Jag spolade igenom ett antal scener eftersom jag hade svårt att begripa mig på handlingen en aning – så den hamnade i lågt värde i mitt tycke (tyvärr Lollo: Depp gjorde den inte bättre). Resten av natten bestod av jordnötter och te. Och så lite webbcam-party med Mersa. Det känns som om den här dagen blir en lång en…

Min mamma fick sin kallelse för operation igår. Den ska, enligt pappret, gå igenom den tionde mars – alltså om drygt en månad. Jag känner mig stressad över det. Mindre orolig, men stressad. I minst en månad kommer hon ligga inne… tydligen vilket betyder press på mig, plus allting annat vid sidan av. Det andra värsta är att jag lär inte åka till sjukhuset eller vara på plats där, så jag kommer nog inte träffa henne under all denna tid. Står helt enkelt inte ut med den bilden framför mig. Som en högra hand hoppas jag farmor kommer ställa upp… annars vet jag inte hur det kommer att gå.

Operationen kommer omfatta hjärtat. Hon är tydligen född utan en fjärde klaff i systemet. I somras reagerade en mängd äldre människor på hennes ben och fötter, över hur dom såg ut och att det var något dåligt tecken för en kvinna i hennes ålder. Genom sommaren och en bit inpå hösten fick hon plötsliga andningsproblem och kunde knappt gå uppför en trappa normalt. Hon gick och kollade upp sig (i smyg) och dom klargjorde att hennes blodcirkulation forsade felaktigt. Men eftersom hennes blodtryck i perioder låg instabil fick hon recept på läkemedel för att komma ner i rätt grad inför operation – det dom alltså rekommenderade. Nu har veckor passerat och hon har förändrats oerhört (som jag nämnt)… Jag har inga tankar kring detta dock – vill bara att tiden ska spolas framåt ungefär. Jag tror jag har drabbats av en depression: inte till skada men jag känner mig tyngre i hjärnan?