Åh ja. Nu kan jag inte fatta att jag faktiskt ska på en buss till Kroatien imorgon. Det har inte slagit mig så pass än. Det värsta är att jag missar skolavslutningen, eller i alla fall till den största delen. Enligt schemat börjar den vid 10 och min buss avgår mellan 10.45-11.30, så om jag skyndar mig hinner jag i alla fall med ett hejdå till klassen. Förhoppningsvis…

Jag sitter just nu hemma, pappa har kommit hem på lunch och sådär. Har inte börjat städa än, känner mig oerhört trött just nu, kanske ska sova ut ett tag… Därefter måste jag fixa med en massa grejer, speciellt min mp3 som måste bli matad med musik. Annars, nu tänkte jag ta en dusch och sedan käka nåt. Vi kanske hörs lite snabbt imorgon! Puss!

Min blogg är min bästa vän. Här kan jag bara kasta ut allting, i både ord och bilder som jag inte kan göra inför någon annan på samma sätt. Det känns som att min blogg kommer finnas här ute för all framtid – så länge jag lever, bara för att ge folk en aning om hur jag är och vad jag upplever, samt hur jag upplever det. En bästa vän dör inte. Gick igenom mina äldsta inlägg för någon dag sedan och det är en känsla, det där med nostalgi. Älskar det.

Om man ändå kunde spola tillbaka tiden för bara någon minut eller sekund till betydelsefullare moment, som man nästan inte ens minns bara vet att man själv tagit del av. Kriget jag kommer ifrån är ett av dom. Vill kunna ta mig tillbaka dit på något sätt och bara få se hur allting såg ut. Det plågar mig att jag inte har något minne bara för att jag var alldeles för liten för att kunna memorera något på den tiden. Det skulle vara det häftigaste, men samtidigt grymmaste. Visserligen har jag blivit berättad om delarna ur det hela inom alla möjliga vinkar, från mina föräldrar och mina farföräldrar – det var alltid vi, till den dagen vi skiljdes från farmor och farfar. Farmor har hur många gånger som helst sagt att hon aldrig kommer glömma den dagen jag och mina föräldrar gick på bussen till Sverige, då mitt huvud låg på pappas axel och mina ögon på farmor och farfar. Den sekunden var snabbt förbi och det var här dom trodde vi var förlorade för alltid.

Som barn har jag upplevt ett och annat, mer hemska saker än vad vem som helst kunnat tro existerade. När jag väl tänker tillbaka på allt det där hemska jag varit med om kan jag inte ens räkna hur många dessa är, eftersom det poppar upp allt fler intill varandra. Även om någon som var med i samma bild som jag, minns mer och berättar det, är det inte samma sak som att ha sin egna bild från upplevelsen. Det går inte att skapa en bild som ska stå för ett minne uppe i minnescentrum. Inte för mig i alla fall.

Jag vill ha bilder på platser jag varit på som jag inte minns, jag vill ha bilder på släktingar till mig som dött men tagit väl hand om mig som barn innan vi flydde hit, jag vill ha bilder ur mina föräldrars barndom och deras föräldrars, jag vill ha bilder som i mitt hjärta åtminstone skulle kunna leva vidare. Bara den där känslan av att jag är en del av det hela och att det är jag tillhör det framtida ur allt anknytande till mina förfäder. Det värsta är att den tiden aldrig kommer tillbaka. Det blir aldrig som förr. Ingen har varit med om det jag överlevt. Livet går vidare.

Jag tycker om den här bilden. Snacka om att jag kommer sakna & ta del av Annas garv och underhållande tankar! Kommer bli en ovanlig sommar utan en sådan blondin bredvid sig! (har aldrig haft en så pass blond polare) Helt klart en guldvärd person.

Jag är stressad som aldrig förr. Den här veckan har varit bland dom absolut tungaste jag någonsin varit med om. Till i början av veckan skulle alla mediasaker vara klara, samt inlämnade för tryck. Samtidigt skulle jag ha mitt sista samhällsprov, i tisdags – som för övrigt gick skit. Svarade nästan inte ens på hälften av provet, hoppas dock på ett G där. Däremellan ville jag få klart matteprovet, ASL-inlämningen och svenska redovisningen. Igår lämnades allt in och nu känner jag mig lite lättare. Det enda jag tänker på är att det bara är sju dagar kvar. Tack för att nästa vecka inte är seriös alls! Jag måste dra till stan antingen imorgon eller på söndag för att skaffa ännu mera kläder. Tur att jag har pengar nu som jag har fått av lite folk (släkt mestadels) som egentligen skulle gå till min resa, men dom vet ju inte att jag sparar – därför går alla pengar till att ändå se snygg ut där nere.

Hur som helst, har jag skaffat mig ett jobb under tiden allt det här började diskuteras. Jag har fått äran att bli den nya webbproducenten hos rainbowsverige.com. Där jobbar för övrigt min mamma med pappersjobb och liknande, samtidigt som pappa brukar åka runt och presentera den här fantastiska produkten. Just nu är endast dom två eller tre första sidorna fixade, har ett par på slutet att fixa om också. Efter att allt det blir gjort hoppas jag på lite pengar.

Första gången på väldigt länge jag verkligen känner att jag har pengar, att jag har någonting att röra mig med. Det är verkligen inte varje dag jag gör det. Någon som har lust och hänga med på en shoppingrunda?

Vad jag hatar samhällskunskap. Jag var verkligen tvungen och säga det, så ni vet hur jag känner mig just den här stunden. Blir så extremt trött på hela ämnet efter bara en stund, nästan på samma sätt som att läsa en bok på 800 sidor – det är samhällskunskap. Läs och; lär. Inte mer än så. Sitter här nu, bakom skärmen till min kära dator och försöker glo ner i fetboken (som för övrigt borde banta), men det går inte. Inte alls.

Jag orkar inte läsa en bunt sidor med bara text. Det är det värsta jag vet. Vill bara få provet imorgon överstökat och glömma samhällskunskap för all framtid! Aldrig att jag läser det igen. Aldrig. Inte ens en glass får mig på bättre humör just nu.