Det var i förrgår när jag skulle kolla det där andra gymmet som förhoppningsvis kan hjälpa mig med mina rygg, mage och bröstproblem… Innan dess ville mamma att jag skulle gå förbi Hemköp och plocka upp en Daim. Härligt för ett ”godisförbudsbarn” att göra det. Det som var bra, var ju att man fick tre för femton och samtidigt som jag läser skylten plockar jag fram mina småpengar och gissa vad man har där i? 14 enkronor. Klart kassörskan nämner att det går att köpa på det andra viset men jag säger som aldrig innan: ”Det går bra?” Ingen aning om vart det kom från. En Daim blev då 6,90kr och såklart frågar hon om jag har tre enkronor, men nej, dom ville jag ju själv behålla.

Igår vart allting jobbigt för mig. Hej förresten. I alla fall, jag och alla andra visserligen var tillbaka i skolan. Lite sådär både och, trögt men samtidigt kul och träffa alla igen. Även om förmiddagen var helt okej, då vi slapp gympan så blev det snart härefter riktigt jobbigt. Jag skulle nämligen ut med Karlsson och hyra en film inne i stan. Hade alltså aldrig gjort det själv förut, har alltid bett pappa om det – men idag så var det min tur. Som sagt, hade absolut ingen aning hur det fungerade. När jag väl kom dit, hittade filmen jag skulle ha ville han ha legitimation. Vad fan, tänkte jag. Ett sådant äger jag liksom inte, av miljoner anledningar för övrigt.

Efter det traskade jag och Karlsson upp till McD och jag skulle såklart ha en glass. Jag fick inte hem min film förrän igår eftermiddag, då jag tvingade Anna dit eftersom hon faktiskt har legitimation så filmen blev på henne fast med mina pengar. Inga problem. När jag kom hem fanns det inget extra material på den. Jag blev så pass frustrerad att jag höll på och explodera. Vad fan gav jag 40 spänn för liksom?

Idag ska filmen i alla fall tillbaka och jag måste plugga. Ska lära mig ett helt himla häfte om USA tills imorgon och imorgon fyller en mycket bra skådespelerska år (Bethany Joy Galeotti) Den här veckan som skulle bli kul, med bland annat Desperate Housewives och sådant där har nu blivit en katastrof typ. Jag är så bra på planeringar, i alla fall när det kommer till att bestämma, men nästan ingenting av det blir faktiskt utfört. Jag kommer ihåg i nian, då vi fick testa höger samt vänsterhjärnan och se vilken man använder mest. Den ena handlade om hur ordentlig och ren man var, alltså arbetsmässigt och den andra halvan var mer om stress och slarvighet. Man kan ju nästan gissa sig fram vilken hjärna som fyllts mest med partiklar i mitt huvud. Ta varje dag som den kommer. Det är mitt motto.