Usch, så otroligt mycket te jag dricker dessa dagar sedan jag kom hem. Te utan smak, men ändå väldigt tilltalande. Hur som helst får det mig att slappna av, speciellt nu innan skolan och allt det där kommer igång - gud, jag känner verkligen inte för att ens gå dit. Dock har jag saknat alla så otroligt mycket, det är ju en positiv tanke i alla fall 
För övrigt ser jag faktiskt fram emot tvåan, det är ju här allt det “roliga” börjar, då man får gå kurser man faktiskt valt osv. Lär bli spännande för mig som troligtvis kommer få gå vissa kurser själv eller med ett par till. Även om nästan allt det visserligen låter helt okej, vill jag ändå ha sommaren 2009 nu! 
6 augusti, 2008
och än en gång
har jag målat in mig själv i hörnet
av röd jävla kärleksfärg
i tron på att mitt hjärta är säkert
Jag är hemma. Det har inte riktigt slagit mig än. Jag saknar allt det där & varje sekund utan dom blir allt tyngre. Jag kan inte fatta att jag inte kommer träffa dessa underbara människor under ett helt år, eller kanske till och med mer än så. Som tur är, så har jag starka minnen från sommaren 2008 - det bästa med allt var ändå att jag gick & blev kär - för första gången, på riktigt.
Mer än så har jag inte och dela med mig för tillfället. Det enda jag tänker på under timmarnas gång, är hur fan jag ska hålla ut till nästa sommar. Det känns verkligen som om en bit djupt inombords slits ifrån mig & det finns ingenting jag kan göra.
4 augusti, 2008
Ohja. Nu kan jag inte fatta att jag faktiskt ska på en buss till Kroatien imorgon. Det har inte slagit mig så pass än. Det värsta är att jag missar skolavslutningen, eller i alla fall till den största delen. Enligt schemat börjar den vid 10 och min buss avgår mellan 10.45-11.30, så om jag skyndar mig hinner jag i alla fall med ett hejdå till klassen. Förhoppningsvis blir det så!
Jag sitter just nu hemma, pappa har kommit hem på lunch och sådär. Har inte börjat städa än, känner mig oerhört trött just nu, kanske ska sova ut ett tag… Därefter måste jag fixa med en massa grejer, speciellt min mp3 som måste bli matad med musik. Annars, nu tänkte jag ta en dusch och sedan käka nåt. Vi kanske hörs lite snabbt imorgon! Puss!
12 juni, 2008
Min blogg är min bästa vän. Här kan jag bara kasta ut allting, i både ord & bilder som jag inte kan göra inför någon annan på samma sätt. Det känns som att min blogg kommer finnas här ute för all framtid - så länge jag lever, bara för att ge folk en aning om hur jag är och vad jag upplever, samt hur jag upplever det. En bästa vän dör aldrig. Gick igenom mina äldsta inlägg för någon dag sedan & det är en härlig känsla det där med nostalgi. Jag älskar det.
Om man ändå kunde spola tillbaka tiden för bara någon minut eller sekund till betydelsefullare moment, som man nästan inte ens minns bara vet att man själv tagit del av. Kriget jag kommer ifrån är ett av dom. Vill kunna ta mig tillbaka dit på något sätt & bara få se hur allting såg ut. Det plågar mig att jag inte har något minne bara för att jag var alldeles för liten för att kunna memorera något på den tiden. Det skulle vara det häftigaste, men samtidigt grymmaste. Visserligen har jag blivit berättad om delarna ur det hela inom alla möjliga vinkar, från mina föräldrar och mina farföräldrar - det var alltid vi, till den dagen vi skiljdes från farmor och farfar. Farmor har hur många gånger som helst sagt att hon aldrig kommer glömma den dagen jag och mina föräldrar gick på bussen till Sverige, då mitt huvud låg på pappas axel och mina ögon på farmor och farfar. Den sekunden var snabbt förbi och det var här dom trodde vi var förlorade för alltid. 
Som barn har jag upplevt ett och annat, mer hemska saker än vad vem som helst kunnat tro existerade. När jag väl tänker tillbaka på allt det där hemska jag varit med om kan jag inte ens räkna hur många dessa är, eftersom det poppar upp allt fler intill varandra. Även om någon som var med i samma bild som jag, minns mer och berättar det, är det inte samma sak som att ha sin egna bild från upplevelsen. Det går inte att skapa en bild som ska stå för ett minne uppe i minnescentrum. Inte för mig i alla fall.
Jag vill ha bilder på platser jag varit på som jag inte minns, jag vill ha bilder på släktingar till mig som dött men tagit väl hand om mig som barn innan vi flydde hit, jag vill ha bilder ur mina föräldrars barndom och deras föräldrars, jag vill ha bilder som i mitt hjärta åtminstone skulle kunna leva vidare. Bara den där känslan av att jag är en del av det hela och att det är jag tillhör det framtida ur allt anknytande till mina förfäder. Det värsta är att den tiden aldrig kommer tillbaka. Det blir aldrig som förr. Ingen har varit med om det jag överlevt. Livet går vidare.
7 juni, 2008
Jag tycker om den här bilden. Snacka om att jag kommer sakna & ta del av Anna’s garv & underhållande tankar! Kommer bli en ovanlig sommar utan en sådan blondin bredvid sig! (har aldrig haft en så pass blond polare) Helt klart en guldvärd person. 
Jag är stressad som aldrig förr. Den här veckan har varit bland dom absolut tungaste jag någonsin varit med om. Till i början av veckan skulle alla mediasaker vara klara, samt inlämnade för tryck. Samtidigt skulle jag ha mitt sista samhällsprov, i tisdags - som för övrigt gick skit. Svarade nästan inte ens på hälften av provet, hoppas dock på ett G där. Däremellan ville jag få klart matteprovet, ASL inlämningen & svenska redovisningen. Igår lämnades allt in & nu känner jag mig lite lättare. Det enda jag tänker på är att det bara är 7 dagar kvar. Tack för att nästa vecka inte är seriös alls! Jag måste dra till stan antingen imorgon eller på söndag för att skaffa ännu mera kläder. Tur att jag ändå har pengar nu som jag har fått av lite folk (släkt mestadels) som egentligen skulle gå till min resa, men dom vet ju inte att jag sparar - därför går alla pengar till att ändå se snygg ut där nere 
Hur som helst, har jag skaffat mig ett jobb under tiden allt det här började diskuteras. Jag har fått äran (!) att bli den nya webbproducenten hos rainbowsverige.com. Där jobbar för övrigt min mamma med pappersjobb & liknande, samtidigt som pappa brukar åka runt & presentera den här fantastiska produkten. Just nu är endast dom 2 eller 3 första sidorna fixade, har ett par på slutet att fixa om också. Efter att allt det blir gjort hoppas jag på lite pengar *hoho*
Första gången på väldigt länge jag verkligen känner att jag har pengar, att jag har någonting att röra mig med. Det är verkligen inte varje dag jag gör det. Någon som har lust & hänga med på en shoppingrunda? 
6 juni, 2008
Fyfan vad jag hatar samhällskunskap. Jag var verkligen tvungen och säga det, så ni vet hur jag känner mig just den här stunden. Blir så extremt trött på hela ämnet efter bara en stund, nästan på samma sätt som att läsa en bok på 800 sidor - det är samhällskunskap. Läs & Lär. Inte mer än så. Sitter här nu, bakom skärmen till min kära dator och försöker glo ner i fetboken (som för övrigt borde banta), men det går inte. Inte alls.
Jag orkar inte läsa en bunt sidor med bara text. Det är det värsta jag vet. Vill bara få provet imorgon överstökat och glömma samhällskunskap för all framtid! Aldrig att jag läser det igen. Aldrig. Inte ens en glass får mig på bättre humör just nu.
2 juni, 2008
Jag kan vara omringad av ett hav med folk & samtidigt känna mig alldeles ensam.
Häromdan var jag ordentligt rastlös. Hade ingenting jag kunde göra och hem hade jag ingen lust att ta mig heller. Inga kompisar i närheten jag kunde möta eller ta kontakt med. Alla, nästan i alla fall, bor utanför Linköping och jag orkar inte ta mig till alla dessa ställen. Mestadels för att jag inte har ett busskort och vanliga priser ligger på omkring 100kr. Det är så att jag bor så pass nära skolan att jag ofta dissar bussen eftersom jag använder värdekort. Numera, i varmare väder passar jag på och cykla.
Just den här dagen var det jag och min cykel. Vi åkte in mot mammas jobb och lyckades få lite småpengar, dessa skulle såklart gå åt till glass. Därför cyklade jag ner till Netto, där den billigaste glassen finns och plockade åt mig ett par stycken. Tur nog hade jag min väska med mig och kunde lägga ner alla. (Det låg 3 i en kartong!) Därefter började solen gå neråt långsamt och jag fortsatte, på väg hem men ångrade mig när jag passerade bron till Tannefors. Här tog jag cykelvägen ner till bryggan och käkade mina kära glassar och fick sällskap av ett par ankor. Jag ville vara snäll och ge dom var sin chokladbit från glassen men dom ville inte samsas, nejnej. En av dom snodde alla bitar och jag antar att det var en hona, så därför blev hon jagad omkring bryggan och jag blev blöt av allt plaskande. Väldigt mysigt. Ett tag blev jag lite rädd att någon av dom skulle sno min glass *haha* Fast när dom insåg att dom inte skulle få mer försvann dom snart därifrån och jag tog mig hem. Synd bara att jag inte hade min kamera till hands!
Nu sitter jag och degar med Marlene i bibblan, mest tråkigt men väldigt tidsfördrivande - i alla fall för henne. Betygen på hennes skola sätts imorgon, så hon måste avsluta alla uppgifter under dagen. Vi lär inte sitta kvar så länge till eftersom jag måste kila förbi farmor.
29 maj, 2008
Vad fan betyder rubriken? Jag har länge tänkt på hur minnen egentligen fungerar, för varje gång jag försöker tänka tillbaka på ett minne när man var yngre hittar jag inte fler än 2 bilder i huvudet - oavsett hur många gånger minnet upprepades.
Däremot om jag ser personer, eller prylar i största allmänhet ett flertal gånger per dag eller vecka vet jag att jag sett personen/föremålet i antingen annan ställning/kläder osv. Vad fan är det bra för liksom? Jag skiter väl fullständigt i vad folk bär eller hur dant dom ser ut. Allt sådant där memorerar min hjärna in och som det ser ut ligger det sparat under 1 vecka eller 2 och därmed är det inte aktivt längre. När det kommer till att komma ihåg papper, tider, planeringar och liknande har jag ingen koll alls - även om allt kretsar omkring mig själv.
Jag har aldrig kunnat fokusera på endast mig själv. Planeringar, framför allt har sedan evigheter varit min fiende. Jag kan hur lätt som helst skriva ner dom, men inte mer än så. Jag glömmer antingen bort att dom är skrivna, eller så planerar jag in en massa annat och bara en enda ändring förändrar hela alltet. Hur kul är det? 
Anledningen till att jag tar upp dessa grejer är ju såklart den ordentligt pressade tiden jag har framför mig nu. Nästa vecka ska allting vara klart och inlämnat. Jag tror inte ens 50% av det som ska in är färdigt för min del och jag har ingen aning om hur jag ska kunna komma upp i ett bra tempo för skolarbeten.
Jag tar som sagt alltid varje dag som den kommer, är sällan orolig eller nervös för skolan men just såhär på slutet blir jag extremt stressad och vet inte vad jag ska ta mig till. Det känns som att man har en pinne rakt över axlarna som en våg där vikter läggs på för varje arbete man måste avsluta. Tungt som fan alltså. Fredag, nationaldagen nästa vecka kommer jag äntligen kunna andas ut och börja se fram emot min resa ordentligt!
28 maj, 2008
Det var rätt okej i alla fall. Jag menar, Liseberg - hur kan man någonsin ha tråkigt där? Nejnej. Jag hade tur, visserligen eftersom min morbror (som är i min ålder i huvudet, men äldre i verkligheten) hängde med. Dock var jag inte beredd på alla dessa människor. Det var rent ut sagt, fullt med folk. Det gjorde väldigt mycket, eftersom köerna bara blev längre och längre, så vi hann inte åka så värst mycket på dom 4 timmarna vi var där men det blev såklart en åktur på Balder, Kanonen (!), Spinrock & Rainbow.
Vet inte riktigt vad mer jag kan tillägga än att bussresan var mys & våfflor på Liseberg är ett absolut måste! Dessutom måste jag också säga att det är fullkomligt meningslöst att skaffa åkband för 6 åkturer på en dag. En sista sak; Åk inte dit på lördagar!
27 maj, 2008
Det handlade inte längre om att inte ha pengar, för det hade hon. Det hade allt med hennes föräldrar att göra och det är ingenting man själv kan kontrollera, jag vet det men jag har inte riktigt varit med om det. Jag skulle aldrig klara av om min mamma var tvungen att följa med mig överallt. Det är typ så det är med Ajla. Hennes mamma vill vara med henne när hon ska åka utanför Linköping.
Man kan se det på väldigt olika sätt, men jag skulle inte klara av det. Aldrig. Jag är nöjd med min mamma, hon är rättvis mot mig i dom flesta fall och jag vet att hon vill mitt bästa. Jag borde inte bete mig som jag gör mot henne och definitivt inte utesluta henne från det sällskap jag faktiskt kommer att få imorgon. Det är det som får mig att åka. Jag kommer inte vara ensam. Konstigt nog, längtar jag inte till imorgon. Kanske bara till resan, jag älskar bussar! 
23 maj, 2008
Föregående
