Jag stressade ihjäl i morse när jag kom på att en uppgift i engelskan skulle vara klar tills nu på morgonen. Eller snarare en debatt. Men jag skulle ha med mig en engelsk nyhet hur som helst. Och hela vägen till skolan tror jag att den ska användas till lektionen direkt på morgonen, framtill att jag fixat te och rätt spellista i öronen, går jag igenom instruktionerna ännu en gång och så står deadline på nittonde februari. Alltså om hela tio dagar? Och eftersom det skulle vara en nyhet kan jag ju dessvärre inte göra den nu heller – eftersom då riskerar den förlora aktivitet tills debatten. Typiskt.

Det här är nog vad jag vill. Har lagt ner så mycket energi på att komma på vad jag vill framöver och jag tror det ovan prickar min framtida karriär. Och jag tror jag ska söka till det här programmet. Jag gillar att det inte innehåller mer än sex terminer (alltså tre år) i paketet för att gå ut med någon typ av diplom, samt allt mindre svårigheter för kommande jobb eller anställning. Det enda som återstår för att ”nå” detta är relativt bra betyg och gott resultat på högskoleprovet jag tänkt genomföra i april. Dessvärre ligger just det här programmet i grannstaden Norrköping (även fast det hela tillhör LiU) vilket betyder pendel och annat tidskrav men det är ju också en typ av kommunikation i och för sig… Önska mig lycka till.

Det blir en extra lång helg för mig. Blir en ledig dag för mig i morgon, eftersom engelskan är inställd (gjorde min presentation i tid, i fredags för en gångs skull) och programmeringen var det ingenting av sist så jag chansar att inte dyka upp på den heller. Dock borde jag återlämna en bok till bibblan, eftersom deadline går ut. Kanske blir en runda på stan? Någon som vill med?

Jag borde ”söka” jobbet som nattbloggare någon stans. Det skulle jag klara av. Jag tror jag trivs som bäst när jag skriver på nätterna. Det är då alla mina tankar, tycken och känslor hamnar bra och lämpligt till orden att beskriva. Visserligen kan det vara svårt och förstå? Men det kanske är meningen. Allting kanske bara handlar om att placera bokstäver, bilda ord och bara publicera hela paketet? Jag menar… så länge man mår bra av det, ska man väl gå för det? Och jag har försökt så många gånger att köpa mig dagböcker och liknande för att ”börja” skriva och börja datera mina texter. Ibland väljer jag att använda bloggen, ibland försvinner alla dessa betydande molekyler ur mitt huvud och vissa av dom återvänder aldrig… det är just därför jag så hemskt gärna vill få allting nedskrivet. Visst är jag medveten om att jag delar detta med världen. Det är inte direkt poängen, men en del kanske. Tänk vad mycket man, eller jag ”lärt mig” utveckla genom bara ordbindningar? Så mycket förståelse och så många diverse känslor som prickas av ord.

Väldigt sällan händer det att jag provar nya prylar, visst ska man lära sig nya saker men jag syftar mest på programvaror denna gång. Och jag måste medge att jag faktiskt gillar Google’s nya (eller gamla?) produkt Chrome: alltså webbläsaren. Den är verkligen förvånansvärt smidig och simpel. Jag absolut älskar dess startsida där man kan addera dom sidor man besöker mest om dagen och med bara ett klick dyker sidan upp i läsaren. Man behöver ju inte ens skriva in adressen i fältet längst upp. Annars gillar jag att flikarna toppar hela fönstret samt den rena snabbheten bakom växlingarna mellan allting. Stort plus – go google! Riktigt effektivt så här på en bärbar, tycker jag. Rekommenderas starkt!

Ibland önskar jag att hela jag var i kontrast. Precis som ovan.
Vilket koolt liv man skulle ha då!

Idag under lunchen kom pappa hem med ett nytt tangentbord till min bärbara! Jag hade vunnit auktionen och priset låg på 138 (vilket är jäklans billigt!). Strax därefter kom jag på att jag var tvungen att betala gubbar som skulle ersätta det gamla och fastklistra det nya. Men medan jag åt hade pappa redan packat upp plasten runt om och bart ner datorn i källaren och pillat på egen hand. Och precis när det blivit dags att få skjuts till skolan kommer han upp med en sprillans ny dator ["taadaaahh"]. Nu behöver jag bara betala 350 kr för hela alltet, istället för närmare 1600! Min pappa är guld, helt klart.

Det känns som om jag sitter lite för mycket till vardags? Nog med att jag inte sover… men jag måste börja röra på mig. Leta rätt på en hobby? Det här med att dega kommer aldrig hålla i längden. Dessutom börjar jag få allvarligt ont i svanken (där mitt ryggskott en gång hade effekt) och DET är inget bra tecken alls. Jag är mest rädd för att ”förlora” känseln där bak, eftersom det går åt energi och ofta glömmer jag bort tiden. Men eftersom jag står i depressiva tider för tillfället blir det att jag… går neråt? Inte alls mycket jag ser i ljusa nyanser – men det går väl över? Allting kommer gå över? ”Invänta bättre tider” som dom säger. Och jag upptäckte nyss att… trösta sig själv är en jävligt misslyckad idé.

Jag borde bygga upp en ”måste göra”-lista där det ingår att faktiskt GÖRA NÅGOT. Nytta helst, men egentligen… vad som helst är ju tillräckligt bra? Framöver lär jag få prova på hemmafru-rollen: hoppas bara det inte påverkar min personlighet i övrigt. Att jag blir matgalen eller en sådan där som alltid måste ha rent till max i varje hörn, eller förvandlas till ett freak som tvättar kläder varannan dag! Å andra sidan kommer jag få diska (alltså inte använda diskmaskinen) och typ… baka kanske? Dammsuga! Tur att det finns några fördelar i alla fall. Och så fort kylan trampat ner lite kommer jag återgå till simningen tänkte jag samt påbörja eventuell träning i ryggen. Dock kräver även det en del motivation.

Ännu en måndag… jag menar tisdag som jag kunde haft sovmorgon. Möttes av en lapp på dörren där det stod… eller inte stod mitt namn på – vilket betyder att ingen närvaro tydligen tas för lektionen. Jag som inte sov någonting alls i natt. Bestämde mig för att inte göra det bara. Glappade igenom ”From Hell”, en film uppskriven på en lista där en massa andra filmer ingår: som jag ska se. Jag spolade igenom ett antal scener eftersom jag hade svårt att begripa mig på handlingen en aning – så den hamnade i lågt värde i mitt tycke (tyvärr Lollo: Depp’an gjorde den inte bättre). Resten av natten bestod av jordnötter och te. Och så lite webcam-party med Mersa. Det känns som om den här dagen blir en lång en…

Min mamma fick sin kallelse för operation igår. Den ska, enligt pappret, gå igenom den tionde mars – alltså om drygt en månad. Jag känner mig stressad över det. Mindre orolig, men stressad. I minst en månad kommer hon ligga inne… tydligen vilket betyder press på mig, plus allting annat vid sidan av. Det andra värsta är att jag lär inte åka till sjukhuset eller vara på plats där, så jag kommer nog inte träffa henne under all denna tid. Står helt enkelt inte ut med den bilden framför mig. Som en högra hand hoppas jag farmor kommer ställa upp… annars vet jag inte hur det kommer att gå.

Operationen kommer omfatta hjärtat. Hon är tydligen född utan en fjärde klaff i systemet. I somras reagerade en mängd äldre människor på hennes ben och fötter, över hur dom såg ut och att det var något dåligt tecken för en kvinna i hennes ålder. Genom sommaren och en bit inpå hösten fick hon plötsliga andningsproblem och kunde knappt gå uppför en trappa normalt. Hon gick och kollade upp sig (i smyg) och dom klargjorde att hennes blodcirkulation forsade felaktigt. Men eftersom hennes blodtryck i perioder låg instabil fick hon recept på läkemedel för att komma ner i rätt grad inför operation – det dom alltså rekommenderade. Nu har veckor passerat och hon har förändrats oerhört (som jag nämnt)… Jag har inga tankar kring detta dock – vill bara att tiden ska spolas framåt ungefär. Jag tror jag har drabbats av en depression: inte till skada men jag känner mig tyngre i hjärnan?

Någon dag innan helgen fick min farmor i sig dubbel dos av sina läkemedel. Det blev en jordbävning som varken hon eller jag lär glömma. Förjävligt. Dagar innan hade hon fått byta ut vissa tabletter till högre, respektive lägre doser (beroende på vad dom angrep). Men hon hade alltså inte fått fullkomligt klart för sig att dom ”nya” skulle ersättas med dom gamla pillren. Emellanåt hade hon gått och hämtat upp medlen på Apoteket precis som vanligt och sorterat ut dom efter hur många per dag hon skulle ta osv. Jag höll på och gå i taket av oro. Är det någonting hon faktiskt kan: så är det att hålla rätt på måtten och mängden av sina droger. Visst, hon blir sjuttio nästa år och hon slukar över tio tabletter dagligen redan nu och har gjort det i flera år – men hon är inte oansvarig eller dum. Tur var att hon inte hamnade på akuten den natten, hon fick (bara) stå ut med en blödning.

På… inte alls många dagar nu har jag, över pappas konto, handlat två prylar på Tradera. Ett nytt tangentbord eller tangentplatta till min ”skadade” MINI (bärbara dator) som jag aldrig lyckades laga helt. Och en äldre modell på en proffsig Canon-kamera som pappa tyckte verkade utsökt – det sistnämda slipper jag betala ett öre för, men dessvärre får jag stå för reparationen av datorn… som jag kunnat slippa också… egentligen. Men ibland blir det som det blir. För februari måste jag alltså lägga undan ett par hundra för laptopen, vilket betyder inget mer slösande månaden ut. Jag kan åtminstone nöja mig med att busskortet samt mobilpengarna är på plats. Jag som hade planerat mer inför februari…

Jag är så förbannat trött på vår lokaltrafik i Östergötland. Nu är det meningen att jag ska låta riktigt less och förbannad. För det första, vems idé var det egentligen att ”förbjuda” kontanter på bussen eller ens påfyllning av korten? Vem fan vill ha onödigt biljettkrångel i trafiken för det andra? Varför lägga ner så stora summor pengar på biogas om inte ens maskinerna PÅ bussarna fungerar korrekt? Vad är poängen med alla olika resekort? Alla ändringar i busslinjerna som dom tror gör allting så mycket effektivare har bara skapat förvirring och irritation. Och det blir bara sämre.

Det jag fick stå ut med idag var… katastrof. Jag som åker buss bra sällan också. Tidtabellerna står still och skiftar lika ofta som min spelare byter låt. Vädret är ett rent helvete och folket samt stressen bara ökar. Andra bussar av olika slag (länsbussar, dom som åker ut från själva kommunen) åker in flera stycken av samma linje, i stället för tvärtom (alltså stadsbussarna)? Min buss anländer tjugofyra minuter för sent. Halvvägs på den linjen som jag stiger på ”kommer dom på” att ytterligare en buss behövs och den dyker snarast upp bakom den som jag befinner mig på. När dom allra flesta trafikanter gått av går ”min” buss över till ”ej i trafik” och den bakom tar över. Jag är framme efter drygt en timme, via en statsbuss.

Och dom frågar sig varför färre åker kollektivt inom det här länet? [*gissa tre gånger*]

Snart är det februari. Jag gillar och njuter till tanken av att januari ”dör” om bara några dagar. Det första eventet i februari är som vanligt och såklart pappas födelsedag. Tänkte på det lite igår och jag saknar inspiration totalt för att göra något. Jag önskar jag kunde ge honom så jävla mycket. Och det lär jag kunna, en dag. En födelsedag framöver. En annan sak jag förknippar med februari är… inte alla hjärtans dag, men sportlovet. En veckas lov liksom? En tredje sak är lite mer av ett ”att göra”. Den 19:e februari är det ett år sedan paret jag bodde hos under praktiken, förlovade sig och då har jag tänkt trixa ihop någonting fint att skicka upp. För övrigt ligger det ett par födelsedagar till genom månaden och förhoppningsvis lite stabilare lägen eller vad man ska säga, för min egen del mestadels.

Jag gillar det här med chat på facebook. Det är effektivt som fan (enligt mig) eftersom jag brukar ”välja” ut folk att ha på msn. Så här slipper man ju det beslutet. Stort plus!