Jag grät ihjäl till den här filmen, den är absolut den mest trovärdigt värsta och hemskaste jag sett.
Så fruktstansvärt.

Jag tror anledningen till att jag hamnat ”off” i livet (mer eller mindre) under det senaste året är att mitt skrivande kapats av, ofrivilligt. Och ännu har jag inte återgått till det. Jag minns tiderna då det faktiskt hjälpte och minskade tyngden av mig själv något oerhört. Vill så gärna ha tillbaka det. Får väl ta mig an orden utan inspiration, om alla skulle sitta och vänta på den vem fan skulle publicera böcker och liknande då? Därför skiter jag i det. Jag är bra på att skriva saker rakt fallandes från himlen.

Dessa dagar känner jag mig en en hängig tant: alltså en tant med halvöppna ögon och typ verk i lederna, och skelettet? Jag vet inte vad felet på mig är men det känns som om jag håller på att ramla in i en depression, visserligen närmar sig tiden till en jobbig händelse i mitt liv, kanske därför mest. Och nu när jag har lov i en hel vecka har jag absolut inga planer på vad jag ska göra eller vad jag ens vill göra. Två knäckebröd med te blev det idag för mig, senare antagligen film eller nåt? Äh, jag vet inte.

Google Mail är inte längre ett bra verktyg. Jag kan inte ändra mycket alls i panelen där: vilket är jävligt dåligt för en sådan som mig. Jag stör mig på att mina meddelanden (eller början till dom, typ ingressen och vad själva posten gäller) syns öppet i inkorgen och typsnittet arial är ingenting som går hem hos mig. Och så ogillar jag att det ser så oproffsigt och omodernt ut till skillnad från… ja, hotmail? Tycker det inte riktigt stämmer in, eftersom deras sökmotor är den mest behagliga på nätet och så deras webbläsare jag börjat använda mig av. Men mailen är definitivt en besvikelse.

Här om natten (när jag heller inte kunde sova) ”slavtittade” jag och mamma på en dokumentär om Charles Lindbergh. Det var en himla skandalberättelse må jag säga. Charles blev känd för sin 33-timmars långa flygresa över Atlanten och kom att bli en legend senare i tiden. Dock handlade programmet mest om utredningen av kidnappningen av hans äldste son och hur experter än idag gräver bland alla bevis och annan nytta för att komma åt allt fler svar. Tyckte det var intressant och fascinerande att man, efter så många år, (närmare sjuttio) fortfarande kunde konstatera ett och annat kring skandalen.

Hur som helst slutade hela dramat i att en medskyldig till brottet avrättades innan alla dessa bevis hamnade på plats. Och fadern, Charles, själv tycks ha arrangerat kidnappningen i övrigt: men den fakta fann man nästan lite för sent. Det förvånansvärda tyckte jag dock var att han och hans fru senare fick ytterligare fem barn ihop. En omskakande händelse i historien, brukar man säga. Och jag som inte ens visste vem den här gubben var innan… Men jag lärde mig mycket från dokumentären eftersom den var så behaglig och intressant rakt igenom (bra källa ju). Någon som känner igen sig?

Jag kom på en sak. Dom senaste dagarna har jag vart ovanligt ”stammig” på bloglovin och bara inväntat nya inlägg från mina favoritbloggar: men dessvärre har den varit dryg på att uppdatera och har jag ingenting att läsa kommer jag framöver inte heller ha någonting att skriva. Tipsa mig om bra (och läsbara) bloggar, inspirera mig – med era egna eller andras! Vilka och hur många som helst. Ju fler desto bättre. Undvik dock kändisar som bloggar och typ alla gravid -och mammabloggar. Annars är det fritt fram.

Jag har fått ett inskrivet MVG på min muntliga presentation jag hade för ett bra tag sedan. Då jag fick stå och berätta om mormonerna. Trots mitt IG i religion i början (med provet ni vet) och trots en saknad inlämningsuppgift fick jag ett oerhört bra betyg. VG i slutbetyg! Ibland är man bara för bra, alltså!

Jag stressade ihjäl i morse när jag kom på att en uppgift i engelskan skulle vara klar tills nu på morgonen. Eller snarare en debatt. Men jag skulle ha med mig en engelsk nyhet hur som helst. Och hela vägen till skolan tror jag att den ska användas till lektionen direkt på morgonen, framtill att jag fixat te och rätt spellista i öronen, går jag igenom instruktionerna ännu en gång och så står deadline på nittonde februari. Alltså om hela tio dagar? Och eftersom det skulle vara en nyhet kan jag ju dessvärre inte göra den nu heller – eftersom då riskerar den förlora aktivitet tills debatten. Typiskt.

Det här är nog vad jag vill. Har lagt ner så mycket energi på att komma på vad jag vill framöver och jag tror det ovan prickar min framtida karriär. Och jag tror jag ska söka till det här programmet. Jag gillar att det inte innehåller mer än sex terminer (alltså tre år) i paketet för att gå ut med någon typ av diplom, samt allt mindre svårigheter för kommande jobb eller anställning. Det enda som återstår för att ”nå” detta är relativt bra betyg och gott resultat på högskoleprovet jag tänkt genomföra i april. Dessvärre ligger just det här programmet i grannstaden Norrköping (även fast det hela tillhör LiU) vilket betyder pendel och annat tidskrav men det är ju också en typ av kommunikation i och för sig… Önska mig lycka till.

Det blir en extra lång helg för mig. Blir en ledig dag för mig i morgon, eftersom engelskan är inställd (gjorde min presentation i tid, i fredags för en gångs skull) och programmeringen var det ingenting av sist så jag chansar att inte dyka upp på den heller. Dock borde jag återlämna en bok till bibblan, eftersom deadline går ut. Kanske blir en runda på stan? Någon som vill med?

Jag borde ”söka” jobbet som nattbloggare någon stans. Det skulle jag klara av. Jag tror jag trivs som bäst när jag skriver på nätterna. Det är då alla mina tankar, tycken och känslor hamnar bra och lämpligt till orden att beskriva. Visserligen kan det vara svårt och förstå? Men det kanske är meningen. Allting kanske bara handlar om att placera bokstäver, bilda ord och bara publicera hela paketet? Jag menar… så länge man mår bra av det, ska man väl gå för det? Och jag har försökt så många gånger att köpa mig dagböcker och liknande för att ”börja” skriva och börja datera mina texter. Ibland väljer jag att använda bloggen, ibland försvinner alla dessa betydande molekyler ur mitt huvud och vissa av dom återvänder aldrig… det är just därför jag så hemskt gärna vill få allting nedskrivet. Visst är jag medveten om att jag delar detta med världen. Det är inte direkt poängen, men en del kanske. Tänk vad mycket man, eller jag ”lärt mig” utveckla genom bara ordbindningar? Så mycket förståelse och så många diverse känslor som prickas av ord.

Väldigt sällan händer det att jag provar nya prylar, visst ska man lära sig nya saker men jag syftar mest på programvaror denna gång. Och jag måste medge att jag faktiskt gillar Google’s nya (eller gamla?) produkt Chrome: alltså webbläsaren. Den är verkligen förvånansvärt smidig och simpel. Jag absolut älskar dess startsida där man kan addera dom sidor man besöker mest om dagen och med bara ett klick dyker sidan upp i läsaren. Man behöver ju inte ens skriva in adressen i fältet längst upp. Annars gillar jag att flikarna toppar hela fönstret samt den rena snabbheten bakom växlingarna mellan allting. Stort plus – go google! Riktigt effektivt så här på en bärbar, tycker jag. Rekommenderas starkt!

Ibland önskar jag att hela jag var i kontrast. Precis som ovan.
Vilket koolt liv man skulle ha då!

Idag under lunchen kom pappa hem med ett nytt tangentbord till min bärbara! Jag hade vunnit auktionen och priset låg på 138 (vilket är jäklans billigt!). Strax därefter kom jag på att jag var tvungen att betala gubbar som skulle ersätta det gamla och fastklistra det nya. Men medan jag åt hade pappa redan packat upp plasten runt om och bart ner datorn i källaren och pillat på egen hand. Och precis när det blivit dags att få skjuts till skolan kommer han upp med en sprillans ny dator ["taadaaahh"]. Nu behöver jag bara betala 350 kr för hela alltet, istället för närmare 1600! Min pappa är guld, helt klart.